Kan man ha det? I dagens samhälle lever folk långt över sina tillgångar, de är intecknade upp över öronen så fort de köper sin första bostad, denna bostad fyller de sedan med allsköns "viktiga" saker som snabbt förlorar sitt värde. På semestern flyger man till Thailand där man bär sina nyinköpta kläsder inför resan. Väl hemma tar man den belånade bilen till jobbet, där man får jobba många timmar extra bara för att kunna köpa bensin. Lånen, de tagit för att finansiera den livsstilen med sakerna som snabbt förlorar sitt värde, förräntar sig istället. 

Backa 50 år, hur gjorde man då? Jo, man jobbade tills man hade råd med en egen bostad, efter det så kunde man gifta sig och skaffa barn. Några lån var det knappt att tala om, en ordentlig människa i det samhällets ögon sparade sina pengar tills dess att man hade tillräckligt. 

Vad hände egentligen? Vart tog det sunda förnuftet vägen?

När dagens människor som är belånade till max plötsligt blir sjuka eller arbetslösa så har de inte råd att bo kvar. Har man verkligen tänkt igenom sina beslut då? 

De som misslyckas med att bli självhushållare tillhör nästan alltid den första kategorin. Vi som fortsätter år efter år resonerar som de för 50 år sedan. Var skuldfri när du börjar, det är mitt första budord jag ger er. Mitt andra är att leva sparsamt. Lär dig vilka affärer som säljer mat till halva priset när det är kort datum på den. Lär dig koka soppa på en spik. Lär dig vart det finns fruktträd på ödetomter/allmänningar. För ju mindre pengar du spenderar, desto mindre måste du lönearbeta, självhushållarlivet är mer än ett heltidsarbete, så att lägga en heltidslönejobb uppå det är inte smart. Och har du en bil, fundera på om inte en mopedbil, cykel alternativt kollektivtrafiken kan ta dig dit du ska. För bilar är enormt dyra i drift. 

Men visst blir även självhushållare sugna på att konsumera ibland, vi är inte immuna mot affärernas kampanjer. Men där har jag ett par tips. När du står där i affären med prylen i handen, räkna ut hur många timmar du skulle kunna vara ledig ifrån jobbet om du skulle ställa tillbaka den. Fundera även på om inte du redan har en likvärdig produkt hemma, eller om du för den delen kan göra en själv. Oftast får sakerna stå kvar för min del och jag har aldrig ångrat mitt beslut att inte köpa dom. 

Att en dag bestämma sig för att kliva av konsumtionens ekorrhjul är nog det bästa beslut som du kan ta. Till och med julklapparna blir roligare. Istället för att ge bort saker till folk som du köpt, ge bort tjänster, sådant du gjort själv eller upplevelser. Kanske din bror behöver hjälp med att måla om huset i sommar? Eller faster kanske skulle må bra av en axelvärmare du stickat av hemspunnet/återvunnet garn? Dina barn/syskonbarn skulle definitivt tycka att det var hur roligt som helst att sticka ut och fiska en helg med dig. För om 10 år kommer de inte komma ihåg den där massproducerade leksaken du köpte till dom, men vad de kommer att komma ihåg var när du tog ett ofrivilligt dopp i forsen när du slant på en sten eller hällebrödet du gräddade åt dom över öppen eld. 

Låter det som ett innehållslöst liv att sluta konsumera över ens tillgångar? 

Nope, det är inte en av mina hundar som sitter vid tangentbordet, utan jag har idag äntligen hittat en rullrånspinne. Hittade den i ett stånd på Vaksala torg inne i Uppsala, när jag var där för att gå på biblioteket för att skaffa bibliotekskort. Tyvärr gick jag därifrån med oförättat ärende eftersom jag glömt id-kortet hemma och hamnade då mitt i Uppsala marknad istället hade ingen aning om att det skulle vara det. För er som undrar hur tusan en rullrånspinne ser ut, så lägger jag in en bild. 

  , 

Så nu ska jag fortsätta med att försöka bli rullrånsmästare, men jag har ju en lång väg att gå med tanke på mina tidigare försök som jag skrivit om. Funderar på om jag inte skulle ta med rullrånsjärnet och pinnen till en kvinnogrupp jag är med i, där vi brukar hitta på lite saker tillsammans. Och om två veckor ska vi baka till en sopplunch som kyrkan här håller i, de som äter där kan ju få vara mina försökskaniner. Snällt va?   

Jag fyndade ett brunt ullgarn för flera år sedan som jag påbörjat många projekt med, som sedan repats upp och som jag börjat om med. Detta garn har hållt på att blivit en pippitröja, en virkad kjol, en skickad klänning...listan kan göras lång. Så blir det med en del garner, de verkar ha en egen vilja om vad de ska vara till. Nu har jag satt igång igen, denna gången försöker jag följa en beskrivning jag hittat på nätet. Håll tummarna för att det blir en klar tröja. 

Här finns beskrivningen: http://www.favecrafts.com/Crochet-Clothes-Patterns/Avalon-Top

Och här finns det fler bilder på tröjan: http://www.katiaribeiro.com.br/search/label/Paps%20ou%20Inspira%C3%A7%C3%A3o?updated-max=2014-01-11T05:20:00-08:00&max-results=20&start=66&by-date=false

I övrigt har jag inte gjort så mycket mer idag (mer än det vanliga jobbet med djuren), var lite för trött. 

Eller nja, i alla fall för denna säsomgen. Sitter och värmer mina kalla tassar efter att jag var ute och städade på tomten, det blåste ju häromdagen och en del saker låg inte där de skulle ligga. Jag älskar verkligen att gå barfota och hatar att ha strumpor på mig, men så bor man i detta kalla avlånga land. Människors fötter är ju egentligen inte gjorda för skor och de mår ju så mycket bättre om de inte får en massa stöd och skräp som skotillverkarna vill pracka på oss för att de ska kunna ta mer betalt, för då blir fötternas egna muskler starka istället.

Vaknade av ett dunder utanför huset idag, det var min hyresvärd som slog kanterna på min "gräsmatta" (läs bucklig åker), där är för eländigt för att gå med gräsklipparen och jag har inte tillräckligt med elkabel för att nå dit med trimmern. Sedan växer det en del sly och är en del stubbar och liknande, så vill inte förstöra lien. Men han har ju lite redigare grejer som den storbonde han är. Tycker det var snällt av honom, jag hade inte ens bett om det, men han slog kanterna längs vägen här idag och såg väl att det var lite väl vildvuxet. Tack och lov hade mitt lilla äppelträd nät runt sig, så han såg att det inte var sly, annars hade jag nog gråtit nu. 

Det är ju ganska skuggit där på ett ställe, så jag funderar på om jag inte skulle anlägga en svampodling på den platsen (jo, jag behöver ju mer att göra *host, host*). Men det skulle vara kul, då kan man odla lite mer ovanliga sorters svamp, såg att ett företag sålde stolt fjällskivlingsmycel, det är min favoritsvamp men ack så svårfunnen här där jag bor nu. Där jag bodde innan hade jag en 25 exemplar på tomten, det var inte helt fel. Här växer det bara magiska svampar i gräsmattan, en person med kunskap om sådant sa att det var sådana. Men såna har jag inget intresse av alls, jag är så knäpp som det är. 

Squashplantorna fortsätter att leverera frukt, trots att de numera är frostnupna, finns det något vackrare än en musselsquash i squashvärlden? 

Min manchuriska valnöt har börjat att sätta igång i år. I två somrar var den lika stor som när jag köpte den, men nu börjar den sätta grenar och växa på höjden. Är väl bara en 20 år kvar till första skörd.   Men den som väntar på något gott...

Var på Rimbo marknad i torsdags, vad mycket skräp de säljer nuförtiden, alla säljer dessutom samma saker. Men det var kul att få komma "hem", min pappa bodde där under min uppväxt, fick se huset han byggde, men lite ledsen blev jag att de sågat ner merparten av alla fruktträd. Varför köpa villa och sedan bara ha i princip en stor gräsmatta? Är det då inte lämpligare att bo i lägenhet vid en park? 

Visst var rubrikssättningen fångande?    Nu handlar det ine om någon vidrig människokarl (notera att jag inte tycker så om alla män, långt därifrån), utan om ett stycke huskyhane. 

Karlsson (hans smeknamn efter Karlsson i Hemsöborna) är en rejäl homofobiker. Den enda gånegn han blivit arg i hela sitt liv var när en bögjävelshund (Karlssons ordval, inte mitt) försökte sätta på honom bakifrån. Med tanke på att den terrierhanen vägde 4 kg och Karlsson 27, så gick det så där i terrierns fall att försöka sätta Karlsson på plats, även om Karlsson är långt ifrån den skarpaste kniven i lådan. Båda överlevde utan några blessyrer, då deras tvåbeningar var snabba att lyfta 27 kg ifrån att krossa 4kg genom 27 kgs vikt och genom att hindra 4 kg från att försöka ge igen på 27kg. 

Men så är huskyhanen även en kvinnoförtryyckare av stora mått. Så fort han har chansen trycker han ner oss, vare sig man är en fyrbent kvinna eller tvåbent, den enda som fått honom att fatta på vassa klor-vägen är kattan. Attans vad arg hon blev. 

Hur löser man detta?   

I övrigt har jag haft det ganska lungt. Fick två sticklingar till björnbär som nu står i backen, pallat äpplen i församlingsgårdens trädgård (nja, en av de anställda var med mig), stulit en krikonstickling (tror i alla fall att det är krikon, annars är det plommen) och skördat lite ärter.

Nu vet ni ju att jag är miljömupp och självhushållare och allt, men även jag har mina svagheter. Jag har alltid sagt att om man vill muta mig någongång, så är det Pringels Sourcream and onion som gäller då det är min akilleshäl, så när jag hittar denna lilla plåtburk, tror ni jag kan motstå att köpa den?