Kan man ha det? I dagens samhälle lever folk långt över sina tillgångar, de är intecknade upp över öronen så fort de köper sin första bostad, denna bostad fyller de sedan med allsköns "viktiga" saker som snabbt förlorar sitt värde. På semestern flyger man till Thailand där man bär sina nyinköpta kläsder inför resan. Väl hemma tar man den belånade bilen till jobbet, där man får jobba många timmar extra bara för att kunna köpa bensin. Lånen, de tagit för att finansiera den livsstilen med sakerna som snabbt förlorar sitt värde, förräntar sig istället. 

Backa 50 år, hur gjorde man då? Jo, man jobbade tills man hade råd med en egen bostad, efter det så kunde man gifta sig och skaffa barn. Några lån var det knappt att tala om, en ordentlig människa i det samhällets ögon sparade sina pengar tills dess att man hade tillräckligt. 

Vad hände egentligen? Vart tog det sunda förnuftet vägen?

När dagens människor som är belånade till max plötsligt blir sjuka eller arbetslösa så har de inte råd att bo kvar. Har man verkligen tänkt igenom sina beslut då? 

De som misslyckas med att bli självhushållare tillhör nästan alltid den första kategorin. Vi som fortsätter år efter år resonerar som de för 50 år sedan. Var skuldfri när du börjar, det är mitt första budord jag ger er. Mitt andra är att leva sparsamt. Lär dig vilka affärer som säljer mat till halva priset när det är kort datum på den. Lär dig koka soppa på en spik. Lär dig vart det finns fruktträd på ödetomter/allmänningar. För ju mindre pengar du spenderar, desto mindre måste du lönearbeta, självhushållarlivet är mer än ett heltidsarbete, så att lägga en heltidslönejobb uppå det är inte smart. Och har du en bil, fundera på om inte en mopedbil, cykel alternativt kollektivtrafiken kan ta dig dit du ska. För bilar är enormt dyra i drift. 

Men visst blir även självhushållare sugna på att konsumera ibland, vi är inte immuna mot affärernas kampanjer. Men där har jag ett par tips. När du står där i affären med prylen i handen, räkna ut hur många timmar du skulle kunna vara ledig ifrån jobbet om du skulle ställa tillbaka den. Fundera även på om inte du redan har en likvärdig produkt hemma, eller om du för den delen kan göra en själv. Oftast får sakerna stå kvar för min del och jag har aldrig ångrat mitt beslut att inte köpa dom. 

Att en dag bestämma sig för att kliva av konsumtionens ekorrhjul är nog det bästa beslut som du kan ta. Till och med julklapparna blir roligare. Istället för att ge bort saker till folk som du köpt, ge bort tjänster, sådant du gjort själv eller upplevelser. Kanske din bror behöver hjälp med att måla om huset i sommar? Eller faster kanske skulle må bra av en axelvärmare du stickat av hemspunnet/återvunnet garn? Dina barn/syskonbarn skulle definitivt tycka att det var hur roligt som helst att sticka ut och fiska en helg med dig. För om 10 år kommer de inte komma ihåg den där massproducerade leksaken du köpte till dom, men vad de kommer att komma ihåg var när du tog ett ofrivilligt dopp i forsen när du slant på en sten eller hällebrödet du gräddade åt dom över öppen eld. 

Låter det som ett innehållslöst liv att sluta konsumera över ens tillgångar? 

Jag är ju något som kallas självhushållare, det innebär att man försöker att inte vara beroende av att samhället ska producera det man behöver. Tyvärr är det omöjligt att vara helt off grid så att säga, det finns ju produkter (som salt) som är svårt att framställa själv i vårt land, men man kan minska beroendet rejält.

Att vara självhushållare är inte en idyllisk livsstil, vi knatar inte omkring på blommande ängar och klappar får hela dagarna. Det är tungt, slitigt och framförallt ganska så ensamt. Jord ska vändas, alla odlingarna ska rensas, vatten ska kånkas hit och dit, höet ska slås och bärgas. Vi lever i mångt och mycket som man gjorde förr, innan traktorerna var var bondes egendom. Ja, det finns självhushållare med traktorer också, även om de är färre än vi som lever utan sådana bekvämligheter.

Att vara självhushållare är inte billigt. Faktiskt skulle jag tjäna på att köpa mina ägg i butik och jag skulle definitivt få slita lite mindre. Men jag vill se vart min mat kommer ifrån, jag vill veta att min mat inte innebär en miljöbelastning för vår jord. För hos mig hamnar allt i ett kretslopp, hönsens gödsel ger näring till mina odlingar och tas upp av växtligheten, näringen läcker inte ut i våra vattendrag som den gör ute på åkrarna (alla fall inte i samma omfattning).

Om du tillhör de som vill bli självhushållare, gapa inte efter för mycket på en gång. De som misslyckas och ger upp är de som ska ha allt på en gång. Man måste vänja sig med en sak åt gången. Utöka dina odlingar en bit per år, välj exempelvis att bli självförsörjande med en eller två grönsaker om året. Gå även gärna på olika kurser innan du sätter igång. Låt säga att du vill ha får, lär dig då hur du ska ta tillvara på ullen innan de står där i hagen. 

Och framförallt, lär dig att leva så billigt som möjligt och konsumera så lite du bara kan, även sopor är faktiskt resurser, så försök att återanvända så mycket du kan. När jag behöver köpa något som jag inte kan producera själv, börjar jag alltid med att titta på begagnade saker som på blocket, loppmarknader och auktioner. Där kan man spara många tusenlappar.

Och man måste inte bo på landet för att pyssla med självhushållning, du behöver inte ens bo i hus. Allemansrätten ger oss möjlighet att samla in mat i våra skogar och folk skänker bort frukt från sina fruktträd om man frågar fint i de hus med mycket fallfrukt. Men visst underlättar det om man har egen odlingsmark där man får hålla djur. 

Jag kommer återkomma till ämnet självhushållning fler gånger, det är ett intressant ämne.